Min Håkan!

Idag hade jag kunnat skriva ett mycket deppigt inlägg om hur trött jag är. Trött på att vara trött, trött på att ha ont i foten, trött på att hoppa på ett ben, trött på att ha ont i kroppen för att jag har hoppat på ett ben, trött på att sitta still, trött på allt jag inte kan göra som man trots allt skulle kunna sitta och göra men som jag inte kan göra på grund av att jag behöver ha benet i högläge, trött på att vara ensam, trött på att inte ha något att göra osv. Men det skulle ju vara tråkigt och negativt.
Istället tänkte jag skriva om min underbara man, om vilken tur det är att jag har honom. Han har ju precis börjat ett nytt jobb, vilket kan vara rätt energikrävande, och så åkte han på att ta hand om nästan allt här hemma samtidigt! Stackarn, inte konstigt att han är trött ibland.
I morse till exempel, så fick han ju väcka, ta fram kläder åt, klä på, borsta hår och tänder på bägge barnen och få iväg dem till förskola/fritids. I vanliga fall brukar vi ju hjälpas åt med allt.
När han kommer hem från jobbet så får han hämta barnen, åka med Oskar till gympan (fast han kommer försöka hitta på en ursäkt för att slippa), laga mat (jag har ännu inte klurat ut något smart sätt att sitta vid spisen) och lägga barnen.
Därtill brukar han hämta vatten, medicin med mera åt sin fru så hon ska slippa hoppa runt på kryckorna och få ännu mer ont. Jag älskar Håkan och tycker han är underbar! Tack för att du står ut! =)