Vemod och glädje

Igår var jag på begravning. Min morbror dog för en månad sedan. Min mosters man, om man ska vara noggrann, men jag har alltid kallat honom morbror. Han var gammal och har varit dålig ett tag, så det var ju väntat, och säkert skönt för honom att få flytta hem till himlen. Så på sätt och vis var det en väldigt ljus begravning. Fast sorglig också, förstås. Men min starkaste känsla är vemod. Min moster dog för många år sedan och nu är den delen av min barndom liksom borta för alltid, om ni förstår hur jag menar. Minnen finns dock kvar, många fina minnen!

Samtidigt var det roligt att få träffa alla mina släktingar som jag tycker så mycket om, mina morbröder och kusiner med familjer. Att träffa dem gör mig alltid glad! Att under ett par timmars bilresa få prata och bubbla med mina syskon och föräldrar var också roligt!

Min äldsta storebror och pappa.

Syrran och mamma!

 

Vi sjöng denna underbara psalm:

 

Tänk när släkt och vänner alla mötas där
på den gyllne stranden, skiljas aldrig mer,

 prisa Gud och Lammet, som oss friköpt har.
Sorger flytt, morgon grytt uti himmelen!