Tjejvättern - med tantcykel och cykelkorg!

Vid sjutiden igår morse skjutsade Mathilda mig och Maria till Motala. Lite pirriga, förväntansfulla och glada! Vi parkerade utanför centrum och cyklade in mot centrum. Där parkerade vi cyklarna och gick för att hämta ut våra nummerlappar. Sedan åt vi frukost på en bänk!

Vi gick och tittade vid starten för att se hur det gick till, sedan hämtade vi cyklarna och gjorde oss startklara. 

9.40 var det dags för oss att ge oss av. Vi räknade med att ta ca 8 timmar på oss och hade bestämt ungefär vart vi skulle stanna och fylla på vätska och energi utöver de officiella depåställena. Vi trampade på i ett (för oss) bra tempo, allt kändes bra. Första stoppet blev utanför Vadstena, lite vatten och några nötter. Vidare mot Borghamn. Sista biten in mot depån kändes det lite segt, men gick bra ändå. Vi pausade vid depån, åt bullar, banan och saltgurka och drack vatten och blåbärssaft.
Nu var det dags att ta oss uppför Omberg. Vi hade på förhand bestämt oss för att gå och det gjorde vi. Det var jobbigt även att gå. När vi hade gått uppför en stund sa en man som stod vid sidan att nu var det bara 50 m kvar. Jag blev jätteförvånad, jag trodde att vi hade typ två tredjedelar av backen kvar. Det kändes bra. Sedan bar det av nerför, på slingrande små vackra vägar med vacker utsikt  här och där. Vi stannade i Alvastra och fyllde på vatten i vattenflaskorna och åt en nötcréme och ett salt $.
Nu var det dags att åka in mot landet, mot Rök. Här var det vackra vägar, med vallmo och blåklint i dikesrenen. Det blåste lite sidvind, bitvis kändes det lite motigt. När vi passerade 50 km-skylten kändes det riktigt bra. Vi stannade strax vid depån vid Rök. Här åt vi saltgurka och bulle och drack vatten och blåbärsssaft.
Så påbörjade vi nästa etapp, mot Skänninge. Det kändes helt ok fram till Väderstad, där åt vi nötter och drack vatten. Sedan kom en lååång seg uppförsbacke, då kändes det inte roligt alls. Det märktes att vi varit igång ett tag, om man säger så. Jag trodde aldrig vi skulle komma fram till Skänninge. Jag hade dessutom riktigt ont i höger skulderblad. Till slut dök Skänninge upp. Syrran gick till sjukvårdtältet för att få ett skavsårsplåster till handen och eftersom det bara var en före mig i massagekön bad jag om massage där jag hade ont. Det var skönont! Vi åt bulle, saltgurka, banan och drack kaffe, vatten och blåbärssoppa. En kollegas man sök upp med kameran i högsta hugg (får se om jag kan få några kort) och peppade oss lite.
Sista biten kvar, 24 km. Bitvis gick det rätt segt men vi kämpade på. Efter Fågelsta pausade vi och åt nötter och salt $. Sen blev det lite mer nedförsbackar och då kändes det genast bättre. Vi åkte kapp med en buss in mot centrala Motala och sedan åkte vi mot målet. Det var en härlig känsla att gå i mål. Tyvärr hade det gått så snabbt att vår hejaklack Mathilda och Oskar inte hann dit. (Elvira hade feber och ev några prickar, så hon följde inte med) Vi fick våra (felmärkta) medaljer och tog en selfie! 6 timmar och 22 minuter tog det för oss, mycket bättre än förväntat!

Sedan gick vi för att leta reda på dem. Det gick bra efter ett tag! Vi hann också träffa lite vänner hemifrån som också hade cyklat. Sedan blev vi riktigt överraskade när Martina, Johan och Arvid också dök upp! Vi har bästa hejaklacken!

Arvid och mormor!

Vi gick mot bilen och stannade till och köpte vårrullar nästan precis vid parkeringen. Jättegott!

Sedan åkte vi hemåt, där Håkan serverade en festmåltid! Lovisa dök också upp!

Rökt lax!!

 

Till efterrätt åt vi jordgubbar och glass. När Maria och Lovisa åkt hem slappade vi en stund innan det var dags att sova.

Vid fyratiden vaknade jag och hade ont i hela kroppen, nu på morgonen har jag jätteont i knäna, rejäl träningsvärk i benen, öm i rumpan och ont i ryggen. Men det går över!

Som det ser ut har vi också två prickiga barn...

 

HOPE

Hold On, Pain Ends