Igår såg jag ett avsnitt av Grey's Anatomy där en liten tjej kom in till sjukhuset med blåmärken och sår över hela kroppen. Naturligtvis blev fosterföräldrarna först misstänkta för att ha misshandlat henne, men det visade sig att hon inte kunde känna smärta. Själv trodde hon att hon hade superkrafter, och för att bevisa detta för sina klasskompisar hade hon bett dem att slå henne. Hårt. En hade slagit henne med ett basebollträ i magen utan att hon kände något. Följden blev att hon hade svåra inre blödningar och var tvungen att opereras. Då sa doktor Bailey det jag skrev i inläggets titel: Pain is there for a reason/Smärtan finns där av en anledning. Hon sa att alla som önskade sig ett liv helt utan smärta skulle tänka sig för.
Kloka ord. Om jag inte hade ont i foten efter operationen skulle jag antagligen gå omkring på den, varpå den inte skulle läka som den ska. Håkan, som åt pizza efter att ha fått bedövning hos tandläkaren håller nog med, att tugga på sin tunga är inget vidare.
Nu menar jag inte att man ska stå ut med svår smärta. På sjukhuset var de noga med att poängtera att jag skulle ta medicin regelbundet, fyra gånger om dygnet med ca sex timmars mellanrum. Jag skulle inte gå och ha ont, inte vänta med tabletter tills det gjorde jätteont. De första dagarna hade jag väldigt ont trots tabletterna. Igår förmiddag tänkte jag att nu håller nog smärtan på att ge med sig, för nu har jag inte ont. På eftermiddagen glömde jag att ta mina tabletter, och ett par timmar senare insåg jag att den enda orsaken till att jag inte har ont är att jag tar tabetter regelbundet... Men jag vet ju att det blir bättre så småningom!
Nej, nu ska jag nog ta och äta lite frukost. Det gör inte ont!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar