Kristina från Duvemåla

Igår var syrran och jag i Wadköping och lyssnade på konsertversionen av Kristina från Duvemåla. Det är roligt bara att åka iväg någonstans med syrran, att hinna prata om allt mellan himmel och jord utan att två små ungar gör allt de kan för att få uppmärksamhet. Att sen åka och lyssna på något man verkligen tycker om gör ju inte upplevelsen sämre.
Innan det började drack vi kaffe och åt vinbärskaka.



Sen gav vi oss ut på en resa i tid och rum. Med hjälp av enkel rekvisita som en stol, ett bord, en skål med äpplen, ett par barnskor och gammeldags kläder förflyttades vi till 1800-talet, till utvandringens tid. En kör, några duktiga musiker och två duktiga solister framförde under ca två timmar berättelsen om Kristina och Karl-Oskar som utvandrade till Amerika.


Sångerskan Magdalena Eriksson gjorde en utmärkt insats, här får ni ett smakprov. Bilden är tyvärr inget vidare:

Jag har läst böckerna, sett filmen, sett musikalen, lyssnat på musikalen men ändå fängslade berättelsen mig och jag blev rörd och sorgsen om vartannat. Tänk att två medelålders, framgångsrika män som Björn och Benny i sin musik kan framkalla känslan av ungdomlig, naiv kärlek, som i Duvemåla Hage. Sorgligt blir det när dottern dör och när Kristina är döende men det allra sorgligaste är nog Kristinas hemlängtan. Tänk att flytta så långt bort i världen att man vet att man aldrig mer kommer träffa släkt och vänner. (Och inte heller kunna ha kontakt med dem via telefon eller internet.) Det var modiga män och kvinnor som utvandrade.

En härlig, solig, trevlig kväll fick vi!!!

Dagens citat:

En gång var jag rädd för mörkret, men det är jag inte mer
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad, jag är trygg,vad som än sker
Du vakar över mej
Men jag kan lova dej
Om allt rämnar runt omkring oss, finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
Och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar

Benny Andersson