Första dagen hemma

Jag har insett hur enormt mycket tid jag får lägga på att äta och dricka. Det känns nästan som ett heltidsjobb, i alla fall så här i början. Och jag är inte det minsta hungrig, utan får tvinga mig att äta. Maten smakar gott, det är inte det, utan jag har bara ingen som helst matlust. Helt obegripligt att det kan vara så kämpigt att få i sig mat. Så första dagen hemma ägnades till stor del åt mat. Jag virkade också, samt tittade på Game of Thrones (jag har börjat om från början). Och så läste jag.

Mamma kom och drack kaffe med mig en sväng på förmiddagen, det var skönt att prata bort en stund och ha lite sällskap. Ett tag i alla fall, sen behövde jag vila.
Jag gick runt i trädgården ett antal varv, det är bra att röra på sig. Jag börjar få en känsla av höst trots värmen.



Vi har fullt med fjärilar i trädgården, har aldrig varit med om nåt liknande! Amiral, heter visst arten. De är inte rädda utan det går att komma riktigt nära dem.



På kvällen började jag titta på serien Himmelsdalen, den verkar spännande.

Dagen efter

Efter en natt med dålig sömn vaknade jag upp på sjukhuset och det var dags för första dagen med flytande kost. Jag var tvungen att fotografera magen, sex stycken titthål har jag som ska läka ihop nu.

Att få äta naturell yoghurt kändes gott. Att äta den med tesked och hålla på i en halvtimma kändes lite konstigt däremot.



På morgonen träffade jag på J som jag träffade på dietistmötet. Hon fick sitta i dagrummet och fylla i papper och vänta på att få ett rum, eftersom hon skulle opereras senare på dagen. Vi pratade en stund innan jag gick och vilade.
Jag fick på mig egna myskläder (i värmen) och låg och lyssnade på musik, läste och fördrev tiden i väntan på att de skulle se att jag fick i mig tillräckligt med vätska mm så jag kunde få besked om att åka hem.



Så fick jag besked att jag fick åka hem, när jag hade träffat läkaren efter lunch. Till lunch serverades sparrissoppa. De smakade salt och gott, men det var helt omöjligt att äta upp 1½ dl, trots att jag höll på en halvtimme.



Så fick jag lära mig att ta spruta på mig själv av en sjuksköterska och sen fick jag den sista informationen från en läkare. Dags för hemresa! Skönt att komma hem, även om personalen på avdelningen var helt fantastiska, trevliga, kunniga och hjälpsamma.
Håkan åkte för att hämta mig. Ca en kvart innan han kom sa jag hejdå till avdelningen och gick ner till apoteket för att hämta ut alla mediciner och vitaminer som jag ska ta. Jag insåg att jag överskattat min förmåga att röra mig och släpa runt på en väska. Som tur är fick jag hjälp av vänlig personal som plockade fram allt jag behövde medan jag satt på en stol och vilade. Håkan kom och hjälpte mig att bära ut sakerna till bilen och sen åkte vi hem! Hemma väntade barnen, som nog blev glada att se mig men som klarat sig bra utan mig. Skönt att ha stora barn!
Jag la mig rätt tidigt och insåg hur mycket jag saknade den ställbara sjukhussängen. Håkan hjälpte mig att pallra upp med kuddar och täcken bakom ryggen så jag kunde sitta och sova, då det gjorde ont när jag la mig ned.
Jag sov betydligt bättre än natten innan, även om jag låg vaken en del. Skönt!

Operationsdagen

Om du läste mitt förra inlägg så vet du att jag bestämt mig för att genomgå en Gastric Bypass, där skrev jag också om varför mm.

I måndags var det dags för min operation. Jag fick först skjuts av syrran, sista biten tog jag bussen.

Jag skulle vara på plats kl 9, men eftersom jag kom med bussen, så var jag där redan halv nio. Jag gick upp till avdelningen och fick vänta en stund i dagrummet och fylla i lite papper. Efter en stund fick jag komma in på ett rum och fick ta på mig en snygg, bakåtvänd sjukhusrock, fantastiska sjukhusunderbyxor och ett par strumpor. Så snyggt!



Sen blev det en lång väntan. De satte en infart med vätskedropp vid nåt tillfälle, vägde och mätte mig vid ett annat och så kom en kirurg in och skrev GBP på min mage.



Jag låg och läste, och när jag tröttnade på det så stod jag och läste, pratade lite med min tillfälliga rumskamrat (jag skulle få komma till ett annat rum efter operationen), tittade ut genom fönstret, stod och läste, sms:ade med Håkan och fördrev tiden fram till ca halv två.



Då satte allting fart. Jag fick gå ner till operationen med min droppställning. Flera narkossköterskor presenterade sig. Jag fick lägga mig på en säng och så körde de iväg mig till operationssalen. De satte på elektroder, drog på nån sorts säckar på mina ben och så fick jag en mask över ansiktet. Jag har aldrig blivit sövd förut, så jag visste inte alls hur det skulle kännas. Först var det syrgas i masken. Det kändes lite jobbigt att andas, men blev bättre när jag fick hålla masken själv. Sedan gick de över till narkos och jag såg hur lampan ovanför mig blev suddig. Sen minns jag inget mer.

Jag vaknade upp som ur en dröm, med stark smärta och jag gissar att jag skrek och kved. De måste ha smärtlindrat mig snabbt, för det försvann rätt snabbt. Jag försökte komma upp och stå och gå så fort som möjligt, eftersom det är bra på alla sätt och vis, men särskilt för att gasen de fyllt magen med gjorde ont och det var skönare att sträcka på magen då.
Jag låg på om att snabbt få komma upp till avdelningen igen eftersom jag visste att Håkan och Elvira hade kommit med förhoppningen att hinna träffa mig innan besökstiden tog slut kl 19. Jag fick veta att jag skulle vara på uppvaket 2 timmar minst, så tidigast 18.05 kunde jag bli uppflyttad. Det dröjde lite till innan personalen hade tid att komma och hämta mig, men sedan fick jag komma in på mitt nya rum och Håkan och Elvira kom.
De hade åkt tio mil för att hälsa på mig, det var inte nödvändigt, men jag blev glad att det gjorde det. Besöket var kanske inte så givande för dem då jag var trött och inte orkade prata så länge, men det var givande för mig!



Resten av kvällen halvslumrade jag, försökte läsa men upptäckte hela tiden att jag blundade. Jag skickade den här snygga bilden till Håkan!



Jag var uppe och gick i korridoren och då träffade jag R, en av de tjejer jag hållit kontakten med sedan dietistmötet. Vi vinkade glatt till varandra, det var trevligt att se ett bekant ansikte. Jag pratade också lite med min nya rumskompis S, som hade opererat bort gallsten och hade väldigt ont. Hon har också gjort en GBP, för ett år sedan, så jag kunde få lite bra tankar och tips.

Så blev det dags att försöka sova. Det gick inget vidare. Jag är lättväckt och så fort jag började nicka till pep det till från larmen i korridoren, eller så pratade någon utanför eller så stördes jag av nåt annat. Efter ett tag gav jag upp. Jag tänkte kolla på nån serie i mobilen, men insåg att laddare och hörlurar låg i min väska i garderoben och jag orkade inte ta fram dem. Inte heller ville jag be personalen krångla med det i mörkret heller. Dumt, tänker jag i efterhand. Till slut, strax före ett på natten gick jag upp och vandrade i korridoren. Skönt för magen! Sjuksköterskan erbjöd mig en sömntablett, vilket jag tveksamt tog emot, men sedan kunde jag i alla fall sova mellan ett och tre, när de kom in för att göra kontroller. Slumrade till nån timme till, sen blev det morgon för mig. Jobbig natt, jag längtade hem!

Ja, så gick det till. Nu är det gjort!

En stor livsförändring

Förra sommaren kom jag till ett vägskäl. Vågen visade mer än någonsin, jag kände mig orkeslös och det värsta var att jag inte orkade/ville göra något åt det. Jag kan gå ner i vikt, det har jag visat många gånger, men jag går alltid upp igen och då ökar jag alltid på vikten lite ytterligare. Därför dök tanken på att göra något mer drastiskt upp. Jag började fundera på att göra en Gastric Bypass, för att verkligen få hjälp med viktnedgång och kunna få en bättre livskvalitet. Sen slog jag ifrån mig tanken, är jag verkligen så fet att det ska behövas och kan jag verkligen inte klara det här på egen hand? tänkte jag. Men nej, kom jag fram till, jag klarar inte det här på egen hand. Inte på lång sikt. 
Ett beslut växte fram och förra hösten tog jag kontakt med vårdcentralen. Jag pratade med dem lite förutsättningslöst om hjälp med viktnedgång och det de kunde erbjuda var samtalsgrupp eller GBP (Gastric Bypass). Jag bestämde mig snabbt för att det som kunde hjälpa mig var GBP och en remiss skickades. I januari fick jag komma på informationsmöte på Lindesbergs sjukhus och sedan var det bara att vänta. I maj fick jag träffa en läkare och vi bestämde tillsammans slutgiltigt att det skulle bli en GBP. Ett par veckor senare fick jag träffa dietist och narkosläkare, eftersom det inte skulle finnas personal på plats för att ha de träffarna under sommaren. Jag fick ingen operationstid, men en preliminär vecka för operation och ett datum då jag skulle börja äta shakes. 
På mötet med dietisten lärde jag känna några andra tjejer som skulle opereras ungefär samtidigt. Vi har sedan hållit kontakten med varandra, det är ett jättebra stöd, för det finns mycket frågor!

När vi åkte till Sälen i somras passade jag alltså på att njuta lite extra mycket av fikat från Vansbro konditori!

Och av Håkans goda ciabatta/lövbiff-hamburgare!



För den dagen som vi åkte vidare till Funäsdalen var det alltså dags att börja med shakes, sammanlagt 800 kcal/dygn. Att gå på promenad i värmen var inte särskilt behagligt med den lilla mängden mat i magen, jag blev yr och mådde inget vidare.



Det var förstås också en av orsakerna till att jag inte orkade upp på Mittåkläppen.



Jag fortsatte med min lågkaloridiet. Inte det roligaste när man har semester, sååå många gånger fick jag sitta och titta på när familjen åt en massa gott. Som här i Varberg, till exempel.



Eller när syrran och jag var till Dalhalla.



Eller nu senast på kräftskivan i lördags.



4 veckor och -9 kg senare var det slut på shake-perioden och dags för nästa steg!

Jag har ingen aning om vad du som läser detta tycker om det här. Jag tänker inte skämmas i alla fall. Mitt mål är att må bra och orka en massa saker och jag valde den här vägen för att nå det målet. De flesta jag har pratat med har varit positivt inställda till mitt beslut. Vissa har haft lite farhågor kring hur det kommer bli. Inte så konstigt, det vet ju inte jag heller. Men min förhoppning är att det ska bli bra!

En del människor anser att en operation är en "lätt väg" att ta, lite fusk. Jag kan till viss del förstå hur de tänker, men hittills har jag inte träffat nån som genomgått operationen som tycker att det är en lätt väg. Tvärtom får man kämpa mycket med maten, motionera mm, precis som man hade gjort utan operationen, men med en kropp som hjälper till och säger ifrån när man äter för mycket istället för en kropp som skriker efter mer onyttigheter. 
Det är även i fortsättningen upp till mig att sköta kost och motion och gör jag det inte kommer jag inte gå ner i vikt, eller så kommer jag gå upp det jag gått ner. Men jag kommer få lite hjälp på traven.

Följ mig gärna på resan, fler blogginlägg om den här veckan kommer!

#TBT - Kräftskiva 2006

När vi hade kräftskiva i lördags så pratade vi om hur länge vi haft den traditionen. Jag var tvungen att kolla bland mina foton, och såg att vi hållit på sen 2006. I år var alltså vår 14:e kräftskiva! Att se korten gjorde mig lite sugen på att visa bilderna från åren innan jag började blogga. Så det kommer bli tre TBT- inlägg.

2006 alltså. Mathilda var 17 år, Jossan 15 och väldigt blond, som synes!

Lovisa var 11, Elvira 1½ och Kalle 12½. Småpluttar allihop!

Kenneth och Maria! Väggen bakom var brun och utan hyllor.

Jag tror att Håkan och jag ser både yngre och smalare ut än idag!

Jossan ägnade sig mest åt att skala kräftstjärtar åt andra. Perfekt!'

Bara delar av syrrans familj var med, både Johan G och Martina saknas. Inga av våra barn hade respektive eller barn då, så vi var inte så många.

Vi satt ute och åt efterrätt och våra gäster var kvar tills det hade börjat mörkna.

Mysigt! Det här var alltså inledningen på en långvarig tradition som jag hoppas ska hålla på många år till!

Söndag med promenad och trädbeskärning

Mathilfa och jag tog en promenad i solskenet i söndags   Det var soligt och skönt!

Vi passade på att orientera lite under promenaden. Kul, men när vi gick över stock och sten kom det mängder med äckliga älgflugor och anföll oss. Jag hittade tre stycken på kroppen när vi kom hem...

Vi gick nära kyrkogården, så vi gick förbi pappas gravplats en sväng. 

På eftermiddagen sågade Håkan bort lite grenar på plommonträdet. Vi får se hur det mår nästa år. 

Höghöjdsbana

I lördags var Oskar och Marcus och klättrade och grejade på en höghöjdsbana.

Naturligtvis var det ordentligt säkrade, med selar och hjälmar. 

Nöjd kille, det här passade honom perfekt!

Oskar gav sig upp i den högre banan, 16 m upp. Högt!

Bilderna har Ingmarie tagit, det var hon som körde dit dem. 

Kul grej, undrar hur högt jag skulle våga ge mig upp?

Kräftskiva 2019!

Igår var det dags för årets kräftskiva! Det här året kom Mathilda, Jossan med barn och Maria med barn och barnbarn förutom Lovisa.

Elvira och Vera, eller Elvera som vi säger som gemensamt namn ibland, hittade snabbt varandra!

För första gången hade vi knytis! Mathilda bjöd på en spenat- och fetaostpaj, Jossan på en bacon- och purjolökspaj och Maria/Martina hade med en ostpaj och en kantarellpaj!



Oskar gillar kräftor!



De små gullungarna. Arvid var den enda som åt kräftor av dem.



Hela gänget (utom jag då)!



Barnen tröttnade snabbt på maten och lekte istället.



Lite senare på kvällen gick vi in och då blev det efterrätter som Maria/Martina gjort. Chokladmousse och fruktsallad.



Vera gillade chokladmoussen!



Det gjorde nog alla!



Håkan och Johan åt chili istället, men inte Carolina Reaper den här gången utan en något mildare sort. Den var tillräckligt stark för att de skulle se rätt besvärade ut i alla fall.





Ännu en mycket rolig och trevlig kräftskiva, den 14:e i ordningen!