”Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv.
I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv.
Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva.
Ta det som ett råd från en gammal man som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Men du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också".
För tre år sedan förändrades allt.
För två år och sju månader sedan delade jag den här texten. Då kände jag igen mig i varje ord. Vågorna var enorma. De kom utan förvarning och slog undan benen på mig. Jag visste aldrig när nästa skulle komma.
Nu, tre år senare, delar jag den igen.
Inte för att sorgen är över. Inte för att jag har gått vidare från Elvira. Det kommer jag aldrig att göra.
Men jag har lärt mig att leva med vågorna.
Jag vet att de kommer. Ibland ser jag dem på långt håll – vid årsdagar, födelsedagar och jul. Ibland kommer de helt utan förvarning. En låt. Ett fotografi. En doft. En tanke. Något som bara är Elvira.
Och fortfarande finns det dagar då vågen känns lika stor som den gjorde då.
Men jag vet något nu som jag inte visste i början.
Jag kommer upp igen.
Jag kan fortfarande leva, skratta, älska, arbeta, planera och vara mitt i livet. Och samtidigt sakna henne så att det gör ont.
Vågorna har inte slutat komma.
Och jag vill nog inte heller att de ska göra det.
För sorgen är också kärleken som finns kvar.
Tre år utan dig, Elvira.
Tre år med saknaden.
Tre år med kärleken. ❤️
