Fredagen den 13:e

Håkan är borta den här helgen och firar en kollega som fyllt 50 år. Efter jobbet tog jag mig ut i skogen för lite kantarellterapi!

Jag hittade lite i alla fall. 

Tomaterna har äntligen börjat mogna, de är så sena i år. 

Men goda!

Sen skulle jag hämta Oskar vid tåget. Tyvärr blev vi påkörda. I sakta fart, allt gick bra med oss, men bilen behöver fixas till lite. Tycker synd om den unga tjejen som körde på oss, hon blev så ledsen. Och vi blev nog båda ganska skärrade. Även om det gick sakta. 

På kvällen köpte Oskar och jag mat från den nyöppnade Sibyllan!

Ser fint ut!

Gott var det också!

Oskar var ute med kompisar en sväng, men kom hem tidigt och ville spela spel med mig! Glömde ta kort medan vi spelade, det här är när vi plockar ihop. 

Svenska nyheter och virkning blev det sedan!

Lite av varje.

Tisdag. Sent på kvällen ville Oskar övningsköra och åka till kyrkogården. 

Onsdag. Stickning och kattgos!

Tills katterna tog över fåtöljen…

Vi kom på att det var kebabens dag och ändrade om kvällens meny. 

Torsdag. Jag gick fina kort på Ella i västen jag stickade!



Sötaste!

Syrran kom och eftermiddagsfikade. 

På kvällen ringde Oskar från gymet och undrade om jag kunde köra honom och Yzan nånstans där man kunde se norrskenet som de såg utanför gymet bättre. 

Tyvärr missade vi det mest spektakulära, de vackraste färgerna. Det här såg jag bara genom mobilen. 

Jag släppte av dem vid gymmet och stannade nära hemmet och tog ett par bilder till. 

Mäktigt!

Kattgos, övningskörning och årets sista dopp?

Söndagen var jag så trött och ledsen och gjorde inte mycket. Jag gick sällskap i hängmattan av Tumnus och Signe. Bäst vi låg där ringde Ingmarie. 

Hon ville ha med mig till sjön för ett kvällsdopp. Eller sen eftermiddag i alla fall. Det var riktigt skönt, det var så varmt ute. Men antagligen var det årets sista dopp. Vi får väl se. 

Det blev en sväng till kyrkogården med Oskar också, han ville övningsköra. 

Han var också sugen på att lyssna på julsånger!

Sen blev det stickning, TV och gos med Signe. 

Även denna dag tog slut. 

Den värsta dagen…

För ett år sedan genomlevde jag den värsta dagen i mitt liv. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara med om något värre. 

Dagen började bra. Det var en fredag, vi hade utedag på jobbet. Vi gick tillbaka till skolan när det var dags för lunch. I matsalen ringde min telefon, men jag kunde inte svara utan ringde upp Håkan ett par minuter senare. Han hade blivit uppringd av vänner till Elvira, hon var inte i skolan och svarade inte när de ringde. 

Jag minns allt så tydligt. Telefonsamtalen. De stackars eleverna som jag nog snäste av. Språngmarsch för att hämta bilen. Bilkörningen in till stan, jag har aldrig kört så fort. Polisbil och ambulans utan blåljus vid hennes stuga. Håkan. Beskedet som jag redan anade. 

Igår var en jobbig dag. Idag är en värre dag på många sätt. Årsdagen av att vi fick veta. 

Jag saknar henne så! 

Årsdagen

Årsdagen av Elviras dag var en tuff dag. På förmiddagen åkte Håkan och jag till kyrkogården för att se till att det såg fint ut. Ingmarie har fixat en så fin katt,  jag ville ha en men hittade ingen bra. Den här har en kompis till Ingmarie gjort. Och sen tog den sig hit från Småland/Blekinge på ett slumpartat sätt. Tack! 

Vi träffade Emma och Ida som bytte sin sommarblomma mot ljung. 

När Oskar vaknat ville han också åka dit. Vi träffade fyra av Elviras gymnasievänner, Celine, Elin, Jossan och Emma, som var där med blommor och ljus. 

Hemma tränade vi Signe på att gå i kattluckan. Det var inte lätt, hon petade på den med tassen, men den slog igen innan hon hunnit komma ut. 

Ute busade hon med Tumnus. De kommer överens bättre och bättre!

Spännande att utforska trädgården!

Jag hämtade Mathilda vid tåget!

Medan jag var borta hade min kollega Jessica varit hemma hos oss med blommor. Oskar fick godis av hennes dotter. Så gulligt av dem!!!

Vi åt grillat med tzatziki, mat som Elvira hade gillat. 

På kvällen blev det ännu en sväng till kyrkogården med Mathilda och Oskar. Vi tände ljus. 

Vi hade tänkt se nån film, men orkade inte fokusera, så det blev nån standup istället. 

Till slut tog dagen slut. 

Ett år

Den här dagen har jag fasat för länge. Idag är det ett år sedan Elvira dog. Det var vi lyckligt ovetande om då, jag undrade lite över varför hon inte svarade på sms bara. 

Ett helt år har gått. Det är lustigt det där med tid. Den kan kännas både kort och lång på samma gång. Alldeles nyss fanns hon ju hos oss. Samtidigt känns detta plågsamma år som en evighet. 

Ni är många som funnits här det här året och stöttat, hjälpt och tröstat. Meddelanden, kramar, sällskap, en promenad, ett vänligt ord - ni har funnits där på olika sätt. Familj, släkt, vänner, kollegor, studiekamrater, Elviras vänner, elever, föredetta elever, föräldrar till elever och före detta elever, blogg-och instagramvänner och bekanta. Tack för att ni finns! ❤️

Som ni säkert förstår så är sorgen avgrundsdjup och livet känns ibland rätt meningslöst. Många har uttryckt att det här måste vara det värsta som kan hända en människa, och att ni inte skulle ha klarat det. Det skulle ni. Det finns inget alternativ. Men det är tufft. Livet kommer aldrig bli detsamma. Jag kommer aldrig bli densamma. Men alla fina minnen av Elvira är en stor tröst. Liksom tanken att vi ses igen, i himlen. 

Alla ni som älskade Elvira - gråt en skvätt idag, men minns också allt det fina! ❤️

Den sista gång jag såg dig…

Idag är det ett år sedan jag träffade Elvira för sista gången. 

Ett år sedan hon var hemma och hämtade kläder. 

Ett år sedan hon nöjt berättade om hur bra studierna gick. 

Ett år sedan vi fikade tillsammans. 

Ett år sedan hon gosade med katterna. 

Ett år sedan jag klippte hennes hår. 

Ett år sedan hon övningskörde in till stan. 

Ett år sedan vi lyssnade på Taylor Swift i bilen (Getaway car och Cruel summer, bland annat). 

Ett år sedan jag kramade henne. 

Ett år…

Jag förstod inte hur lycklig jag var. Ett par dagar senare förändrades livet. 

Tjejmilen 2024

Igår var det dags för tjejmilen! Jag skulle ha sprungit förra året men blev sjuk, så det här var första gången för mig. Sandra, Mathilda och jag tog tåget till Stockholm tidigt på morgonen. 

När vi kom fram fikade vi på Starbucks. 

Vi tog tunnelbanan till Gärdet och hämtade ut nummerlapparna mm. 

Sedan ställde vi oss i den kortaste av foodtruck-köerna och köpte indiska kathi rolls. Gott! Kollegan Hanna lyckades hitta oss i folkvimlet, och vi önskade varandra lycka till. 

Vi gick till startområdet. Mathilda och Sandra var i en tidigare startgrupp än jag, så jag stod ensam och väntade på starten. 



Dags för min startgrupp!

Det gick bra att springa. Jag gick lite emellanåt, mer och mer ju längre tiden gick, men höll ett (för mig) bra tempo ändå. Efter 6 km sprang jag tydligen om Mathilda, det såg jag inte, men hon såg (och fotade) mig. 

På väg mot slottet!

Valle!

Äntligen i mål! 

1 timme och 22 minuter tog det, jag hade räknat med mer så jag är nöjd!

Medaljer fick vi också förstås!

Vi tog tunnelbanan till Gamla stan och fikade på Espresso house. 

Sen gick vi sakta genom stan till stationen, där vi tittade i affärer och köpte färdkost. Det var väldigt skönt att sätta sig på tåget sedan! 

Vid tiotiden var vi äntligen hemma, efter en rolig dag!