2020-10-20

Promenad i höstens vemod

Jag vet inte om det bara är jag som känner att hösten är en tid för vemod. Vemod är något jag har kluvna känslor inför. Det gör ”skönont”. I söndags hade jag en vemodsdag. Dels handlade det förstås om året, ljuva minnen av vår och sommar, naturens livskraft som byts mot nedbrytning och död. Men jag fastnade också i livets vemod. 

Syrran och jag åkte till vårt sommarparadis för att stänga igen hennes stuga för vintern och gå en promenad. Vemod över tider som flytt sköljde över mig. Minnet av när hon och Kenneth, min svåger som gick bort för fem år sedan, byggde stugan. Minnet av smultronplockarpromenader med pappa när jag var liten. Saknaden. 
Också vemod över saker mina barn inte växer upp med på samma sätt som syrrans barn. Sommarkvällar i sommarstugan med Yatsy med mormor och morfar,  till exempel. 
Och vemod över mina barn. De växer upp så fort och jag kan ibland sakna miniversionerna av dem, även om jag älskar deras nuvarande ”versioner” också förstås. Men på ett annat sätt. 
Och det gör skönont att minnas och känna. Det är känslor jag inte vill vara utan. De gör mig både ledsen och glad, på en gång.

Kan du förstå mig eller är det helt obegripligt?

En vacker promenad blev det!



Maria vid bryggan. Vad skönt det känns att den är lagad!





Dubbla jackor, det var inte varmt!



Varför har jag inte tagit med mina barn hit och klättrat mer när de var yngre?



Grilludden, här var det länge sedan jag grillade. Det borde bli en utflykt hit snart!



Det var härligt att komma ut en sväng i solskenet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar