Att vara hundvakt

I onsdags var jag ute och gick med syrrans hund, eftersom de var bortresta. Han var så glad att se mig och hade väldigt bråttom ut. Solen sken, vi gick en kort promenad eftersom Shiro inte ville gå så långt och allt var ganska trevligt. Han tittade långt efter varje bil som passerade och hoppades nog att det skulle vara matte och husse.

Vi kom tillbaka, jag tog av honom kopplet, fyllde på vatten i vattenskålen och tittade lite på listan över vem som skulle gå ut med honom under följande dagar. Han stod och tittade på mig och såg sorgsen ut. Jag sa hej då, att det var dags för mig att gå och då såg jag bara hans tänder och kände dem i handen. Vet inte vad som hände, vad han reagerade på eller varför. Jag vet inte heller hur jag kom ut ur huset utan nästa bild jag ser framför mig i huvudet är hur jag står på trappan med blodet rinnande längs handen. Tog upp mobilen och ringde vårdcentralen, samtidigt som jag letade papper i bilens handskfack. Jag hade tur och fick tag på nån på vårdcentralens akuttelefon och fick komma ner på en gång. Tur, hade det hänt lite senare hade det blivit en jourmottagning flera mil bort. 

Körde dit och blev omplåstrad och fick stelkrampsspruta och penicillin. Det blev bara ett djupt sår, som tur är!

Nu håller jag på att bli proffs på att lägga om sår med en hand! 

Innan syrran åkte pratade hon lite om vad  man vill veta när man är bortrest. Jag antog att det här var en sån sak som hon inte kände att hon behövde veta förrän hon kom hem, därför väntade jag ett tag med att skriva om detta!