Begravningar på film

Igår såg jag slutet av Fyra bröllop och en begravning, och jag började fundera på begravningar på film. Jag kom raskt på en till film med en mycket sorglig begravning, Love actually.

Sen kom jag bara på alla dessa amerikanska utomhusbegravningar, oftast i samband med ett mord, med polismän i bakgrunden. Folk är klädda i svarta dräkter och kostymer och ha solglasögon alternativt paraplyer. Jag kommer dock inte på någon särskild film med den typen av begravning.

På begravningen i Fyra bröllop och en begravning läses en fin dikt:

“Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

W. H. Auden



Min absoluta favoritfilm är Love actually, och det är också där min favorit-filmbegravning äger rum. Liam Neesons (min favoritskådis) rollkaraktärs fru har dött, och när kistan bärs ut visar de ett bildspel med bilder på hela hennes liv medan låten Bye, Bye Baby med The Bay City Rollers spelas. Det är så fint, och så sorgligt.
Lite kuriosa, det är en skådespelerskas privata kort från hennes barndom, examen etc tillsammans med kort på henne, Liam och sonen tagna för filmen!

Dagens bok: Mosippan (Berättelsen om Nancy) av Elsie Johansson

Dagen citat:

Even the best of friends cannot attend each others funeral.

Kehlog Albran