Påskdagen

Jag trodde inte att påsk skulle föra med sig så mycket saknad som det gjorde. Det pratas ju om storhelger och att de är svåra, och jul var jag beredd på att det skulle vara jobbigt, men inte påsk. Det gör ont. 

Jag var inte ensam. På något sätt är det en tröst, att vara flera som delar sorgen. Och framför allt, som minns. Mathilda la ut den här bilden. 

Josefin och Mathilda la ut de här. (Som jag lägger in på fel dag, men de passar inlägget.)

Håkan, Oskar och jag åkte till kyrkogården med en blomma. 

Det är konstigt, men det är fortfarande ofattbart, trots att det gått mer än ett och ett halvt år. Hur kunde det bli såhär?

På eftermiddagen fikade syrran och jag med mamma. Pär dök också upp. Trevligt!