Så länge jag kan minnas har jag gillat böcker i fantasy-genren. Jag antar att det kanske började med Astrid Lindgrens Mio min Mio, en dag när jag var hemma och var sjuk kom mamma hem med Narnia-serien från biblioteket och när jag blev lite äldre blev det Sagan om ringen. En massa andra böcker blev det också, däremellan.
Våren 1999 var jag 23 år, skulle fylla 24. Jag hade tagit lärarexamen i mitten av januari, några dagar tidigare hade jag börjat som klasslärare i en tvåa (de barnen fyller för övrigt 21 i år). En eftermiddag den våren var vi lärare bjudna till biblioteket för att få information om nyutkomna barnböcker. Det var en man där som berättade om olika böcker, och bland annat höll han upp Harry Potter och de vises sten och rekommenderade den som läsning även för oss vuxna. Jag lånade den inte då, jag kanske tyckte att jag var för gammal för att låna barnböcker, men jag gick och tittade på den i snurran där den stod på biblioteket flera gånger. Någonting med den intresserade mig väldigt mycket. Till slut, kanske hösten 1999 eller våren 2000, läste jag den, och fastnade för den, som så många andra. Det var nog lekfullheten, fantasin, miljön, detaljerna med trappor som rör sig, tavlor som kan prata, bönor i alla smaker och Perrong 9 3/4 minst lika mycket som själva handlingen jag fastnade för. Detta är också det jag saknar mest i de senare filmerna.
Den första filmen såg jag nog julen 2001, syrran hade med sig en dåligt textad cam-version hem från Malaysia som jag såg med Johan och Martina om jag minns rätt. Det är ytterst sällan en film blir lika bra som boken den bygger på och även när det gäller Harry Potter är böckerna bättre. Men filmerna är mycket bra gjorda!
Många bra skådespelare har varit med i de åtta filmerna. En av mina favoriter är Alan Rickmans Severus Snape, en skådespelare som jag innan Harry Potter hade sett i så vitt skilda filmer som Die Hard, Förnuft och känsla och Robin Hood: Prince of Thieves. En annan är Ralph Fiennes som den hemske Lord Voldemort. Honom hade jag tidigare sett som den grymme och oberäknelige SS kaptenen i Schindler's list. Där spelar han för övrigt mot en av mina absoluta favoritskådespelare Liam Neeson ("hjälten" Oskar Schindler), som intressant nog gör rösten till Aslan i Narnia-filmerna. For mina tankar iväg nu?
Maggie Smith som professor McGonagall, Kenneth Branagh som Gyllenroy Lockman, Emma Thompson som Sibylla Trelawney är också värda att nämnas, liksom många andra - inte minst huvudrollsinnehavarna Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint. Undrar vad de ska göra nu, efter att ha levt med dessa filminspelningar i tio års tid, hela sin tonårstid?
Nu är det i alla fall slut, historien är slutligen färdigberättad och vi som sett den sista filmen och/eller läst den sista boken vet hur det slutar. Jag tror att jag, utan att avslöja för mycket, kan berätta att det goda segrar till slut, som tur är!
Det känns lite konstigt att det är slut, jag har under åren väntat ivrigt på att nästa bok och nästa film ska komma ut, men nu är det slut på väntandet. Min mans dotter Mathilda har väntat minst lika ivrigt som jag, läst flera böcker på engelska och sett filmerna så snart de haft premiär. Jag gissar att det känns ännu konstigare för henne, som var ett barn när hon läste den första boken och är vuxen när den sista filmen till slut är filmad. Även mitt liv har ändrats sen jag läste första boken, nu är jag ju gift och har två barn och är mer medelålders än ung vuxen...
Något jag gillar med böckerna är att det inte är en bra bok som fått flera uppföljare, vilket oftast inte blir så bra, utan att det redan från början var tänkt som en serie på sju böcker och att författaren, JK Rowling redan från början hade en tanke om vad som skulle hända och hur det skulle sluta.
Jag kan inte låta bli att klistra in detta från Wikipedia:
"Rowling är kristen och medlem i Skotska Episkopalkyrkan. Då böckerna fått kritik för att vara okristliga som uppmuntrar trolldom har detta nästan förolämpat den kristna högern. På en direkt fråga om hon är kristen svarade hon:
” Yes, I am. Which seems to offend the religious right far worse than if I said I thought there was no God. Every time I've been asked if I believe in God, I've said yes, because I do, but no one ever really has gone any more deeply into it than that, and I have to say that does suit me, because if I talk too freely about that I think the intelligent reader, whether 10 or 60, will be able to guess what's coming in the books. „
— J.K. Rowling
(Ja, det är jag, vilket dock verkar förolämpa den kristna högern mycket mer än om jag hade sagt att jag inte trodde på någon Gud. Varje gång jag har fått frågan om jag tror på Gud har jag svarat ja, eftersom jag gör det, men ingen har egentligen gått in djupare i frågan och jag måste säga att det passar mig bra. Om jag talar allt för öppet om det tror jag att intelligenta läsare, oavsett om de är 10 eller 60 år, kommer att kunna lista ut vad som komma skall i böckerna.)"
Nej, nu tror jag det är dags att sluta detta blogginlägg, det är redan alldeles för långt så det är inte värt att jag fortsätter. Tack för de här åren, Harry, jag kommer säkert läsa böckerna och se filmerna igen, men det blir aldrig samma sak som första gången. Vemod!
