Maria, Mathilda, Håkan och jag gav oss glada i hågen iväg på en vandring runt sjön Gryten vid Vargavidderna. Solen sken och humöret var på topp!
Vi gick i den vackra naturen. Från parkeringen var det 0,8 km till rundslingan runt sjön, som var 6,5 km. Sen råkade vi gå fel på ett ställe, markeringarna var inte alltid jättetydliga.
På flera ställen gick vi på spänger. Jag älskar spänger, både att de finns, att det ser vackert ut och själva ordet!
Vi gick ganska nära vattnet hela tiden, det var vackert i solskenet!
Strax innan vi kom till rastplatsen ungefär halvvägs runt sjön blev det blött på spängerna och vi fick ta oss upp i skogen ovanför för att gå torrskodda. Men det gick bra, i alla fall för mig. Håkan, som inte hade vandringskängor, kan ha blivit lite blöt.
Sen kom vi till ett ställe där spången var översvämmad och det var mosse på båda sidorna. Ni skulle ha sett Håkan studsa på tuvorna i superfart!
Sa jag att det var väldigt vackert!
Sen kom det fler och längre ställen där spängerna låg helt under vatten. När mina ben och ljumskar inte orkade hoppa på tuvor längre och när jag ändå hade klivit ner mig så vattnet rann in över kängskaftet så gav jag upp och bara gick. Det hade Håkan och Mathilda redan gjort en stund tidigare.
Det var fruktansvärt kallt när vattnet rann in. Det var alltså rätt djupt med vatten på spängerna.
På nåt ställe kunde vi inte heller se var spången tog vägen, det var så mycket löv mm på den. Då höll jag på att trampa vid sidan om flera gånger, men jag klarade mig!
Så småningom kom vi tillbaka till bilen och kunde äta lite matsäck innan vi åkte hem och tvättade kängor!
Det var en vacker vandring, men ska jag gå där nån mer gång ska det vara torrare i markerna!
Vi gick i den vackra naturen. Från parkeringen var det 0,8 km till rundslingan runt sjön, som var 6,5 km. Sen råkade vi gå fel på ett ställe, markeringarna var inte alltid jättetydliga.
På flera ställen gick vi på spänger. Jag älskar spänger, både att de finns, att det ser vackert ut och själva ordet!
Vi gick ganska nära vattnet hela tiden, det var vackert i solskenet!
Strax innan vi kom till rastplatsen ungefär halvvägs runt sjön blev det blött på spängerna och vi fick ta oss upp i skogen ovanför för att gå torrskodda. Men det gick bra, i alla fall för mig. Håkan, som inte hade vandringskängor, kan ha blivit lite blöt.
Vi drack kaffe på rastplatsen på en udde, vackert men lite blåsigt.
Sen kom vi till ett ställe där spången var översvämmad och det var mosse på båda sidorna. Ni skulle ha sett Håkan studsa på tuvorna i superfart!
Vi hoppade på tuvorna allihop, jag är så tacksam för mina vandringskängor!
Sa jag att det var väldigt vackert!
Sen kom det fler och längre ställen där spängerna låg helt under vatten. När mina ben och ljumskar inte orkade hoppa på tuvor längre och när jag ändå hade klivit ner mig så vattnet rann in över kängskaftet så gav jag upp och bara gick. Det hade Håkan och Mathilda redan gjort en stund tidigare.
Det var inte helt lätt det heller, för spängerna var hala och det var is på vattnet som det var risk att halka på.
Det var fruktansvärt kallt när vattnet rann in. Det var alltså rätt djupt med vatten på spängerna.
På nåt ställe kunde vi inte heller se var spången tog vägen, det var så mycket löv mm på den. Då höll jag på att trampa vid sidan om flera gånger, men jag klarade mig!
Så småningom kom vi tillbaka till bilen och kunde äta lite matsäck innan vi åkte hem och tvättade kängor!
Det var en vacker vandring, men ska jag gå där nån mer gång ska det vara torrare i markerna!
Tack för en härlig tur, det gör vi om, vandrar alltså ��/syster yster
SvaraRadera