Tre veckor

Jag gör ett försök att, nu efter begravningen, skriva lite om tiden mellan  Elviras död och begravningen.

Helgen

Vi åkte till Sälen på fredagseftermiddagen, Maria, Mathilda, Håkan och jag. Det var skönt att andas fjälluft och att kunna vara ute utan att riskera att träffa på en massa människor. 

Men överallt fanns minnen av Elvira. Rummet där hon och jag brukar sova. Hennes text i gästboken från sportlovet. Backen vi brukar gå i på Shiropromenad. Vårt fjäll som vi varit uppe på flera gånger tillsammans. De (denna årstid) öde korridorerna i Hundfjällscentret. Med mycket mera. 

Men åh, vad vackert det är!

Det blev en promenad på de nylagda spängerna som vi varit med och bidragit till.

Jag valde att fortsätta en bit uppåt, ensam. 

Och satte mig och andades en stund. Och grät. 

Vi pusslade klart pusslet som påbörjades i somras. 

Vi drack glögg och tittade på danska Husköp i blindo. 

Någon kanske oroar sig för hur Oskar hade det? Han var helt ok med att vi åkte, annars hade vi förstås inte gjort det. På lördagen var han på fotboll i Degerfors med Marcus. I regnet. 

På söndagen var de ett gäng grabbar som körde gokart. 

Han hade sällskap nästan hela tiden vi var borta och vi hade tät kontakt med honom. 

Förmiddagspromenad till sopstationen innan vi åkte hem. 

Lunch i Vansbro (vi såg Larz Kristerz).

Måndag

Fika hos syrran. 

På eftermiddagen kom Göran och pratade med oss om begravningen, det var han som höll i den. 

Tisdag

Ingmarie hade med sig fika och vi satt vid en sjö och pratade. 

Onsdag

Promenad med Ingmarie. Alla platser ute hos dem är också fulla med Elvira-minnen. Alla ridturer på stigarna, köra fyrhjuling, Elvira och Tindur, Elvira och Timon. 

Torsdag och fredag var jag i Stockholm, speciallärarutbildningen. Jag fattar inte hur jag fick det att funka, men jag var i nån sorts bubbla så länge jag hade folk runt mig och fokuserade på det jag skulle. Däremellan var det fruktansvärt. Att se universitetsstudenter med livet framför sig. Se platser för jag varit med Elvira. 

Jag var tvungen att åka, för att klara kursen, alternativet hade varit att hoppa av. Det hade inte Elvira velat, hon peppade mig att plugga och var stolt över mig. 

Mina studiegruppskamrater visste om det, en av dem, Lina, släpade med mig ut och bjöd på pizza på kvällen. 

Ebbes mamma ringde, de hann ju lära känna Elvira väldigt bra och saknar henne mycket. 

Jag grät konstant på tågresan hem, men kunde gråta tyst som tur var. Skönt att komma hem.