Sorgens täcke över dagen

Samtidigt som vi åkte till Sälen och hade en bra dag så hade jag en jobbig dag. Jag var trött efter två nätter med lite sömn och efter en dag med shopping och bilkörning. Och så innebar både resan och framkomsten till Sälen så mycket minnen. Fina minnen, men riktiga gråt-triggers. Som när vi åkte förbi rastplatsen innan Långban och jag såg en tonårstjej som stod och frös. 

Vi har stannat där så många gånger och Elvira har varit den där frysande tjejen. Om det har varit vinter, vill säga. 

Här är det sommar på den rastplatsen, Elvira är 1,5 år.  

Ett sportlov för några år sedan, med Ingmarie och Marcus. 

2022

Det här sportlovet var det fullt på rastplatsen, så vi stannade vid gruvhålet en bit bort. 

Det finns många ställen med minnen på vägen upp. 

Och däruppe. Att komma in i rummet hon och jag brukade dela… Jag kan se henne med mobilen i hand, under täcket, med huvudet åt fel håll, när vi skulle sova. På morgonen fick jag smyga upp för att inte väcka henne.  Och här låg hon och vilade när hon var trött och inte orkade vara social längre. 

Mitt lilla hjärta. Åh, vad jag saknar henne. 

Jag vet inte om det var alla dessa känslor som gjorde att jag drömde om henne i natt. Det är andra gången som jag drömmer att hon lever. Jag visste i drömmen att hon är död, men funderade på om det kunde vara en dröm att hon dött, för det var så verkligt att hon levde. Att se henne igen, hennes sätt att prata, hennes rörelser - det var så otroligt verkligt. Men bara en dröm. Eller är det verkligheten men jag har fastnat i en mardröm?