Ett och ett halvt år…

Ett och ett halvt år… Tiden, hur fungerar den egentligen? Hur kan den vara både lång och kort på samma gång. 

På Instagram/ Facebook la jag ut den här texten som jag fick av någon som också förlorat ett barn och vet hur det känns:

”Sorg är inte ett ögonblick. Det är inget som bleknar bara för att tiden går framåt. Det dröjer sig kvar, omformerar och blir en tyst följeslagare till dem som förlorat någon de älskar. Världen kan förvänta sig att sorg ska ha ett utgångsdatum, att vara något som till slut försvinner, men sanningen är att förlust inte bara tar en person - det tar delar av det liv som en gång fanns, skriver om själva grunden för den du är.

När någon är borta stannar inte världen. Tiden fortsätter, folk fortsätter, årstiderna förändras. Men för de som är kvar förändras allt. Platserna en gång fyllda av deras skratt ekar nu av frånvaro. Ögonblicken som en gång delade känns nu ofullständiga. Det är inte bara deras frånvaro som sörjs - det är förlusten av det som var, förlusten av det som kunde ha blivit.

Vissa kanske frågar, *"Sörjer du fortfarande? "* som om tidens gång skulle minska vikten av kärlek som en gång fanns. Men sorg är inte något som ska springas ifrån, inte heller något som ska mätas av en kalender. Det vävs in i själens tyg, en reflektion av djupet av kärlek som en gång gavs och mottogs.

Men även i sorgens djup finns det motståndskraft. Det finns en stilla styrka i att bära minnen, i att lära sig att leva i en värld som känns annorlunda. Sorg betyder inte att man sitter fast - det betyder att hedra det som gått förlorat medan man fortfarande går framåt. Det är ett bevis på att kärleken inte försvinner. Den förvandlas.

Så låt sorgen vara. Låt det existera utan skam. Det är inte en svaghet, det är kärlek som fortsätter bortom förlust. Vissa kanske inte förstår, men de som vet att sorg inte är ett tecken på att vägra gå vidare - det bevisar en kärlek som aldrig kommer att blekna.”

Jag saknar henne så!

Det är fint att känna att man delar sorgen med andra och att Elvira inte är glömd. Mathilda la ut den här fina bilden. 

Josefine la ut den här på Elviras namnsdag för några dagar sedan. 



Älskade, underbara Elvira, hur jag önskar att jag kunde ändra på det som hänt.