Den här dagen har jag fasat för länge. Idag är det ett år sedan Elvira dog. Det var vi lyckligt ovetande om då, jag undrade lite över varför hon inte svarade på sms bara.
Ett helt år har gått. Det är lustigt det där med tid. Den kan kännas både kort och lång på samma gång. Alldeles nyss fanns hon ju hos oss. Samtidigt känns detta plågsamma år som en evighet.
Ni är många som funnits här det här året och stöttat, hjälpt och tröstat. Meddelanden, kramar, sällskap, en promenad, ett vänligt ord - ni har funnits där på olika sätt. Familj, släkt, vänner, kollegor, studiekamrater, Elviras vänner, elever, föredetta elever, föräldrar till elever och före detta elever, blogg-och instagramvänner och bekanta. Tack för att ni finns! ❤️
Som ni säkert förstår så är sorgen avgrundsdjup och livet känns ibland rätt meningslöst. Många har uttryckt att det här måste vara det värsta som kan hända en människa, och att ni inte skulle ha klarat det. Det skulle ni. Det finns inget alternativ. Men det är tufft. Livet kommer aldrig bli detsamma. Jag kommer aldrig bli densamma. Men alla fina minnen av Elvira är en stor tröst. Liksom tanken att vi ses igen, i himlen.
Alla ni som älskade Elvira - gråt en skvätt idag, men minns också allt det fina! ❤️
