Alla helgons dag

Den första av många tunga, sorgsna allhelgonahelger. Det hade vi aldrig kunnat gissa förra året. Eller för drygt två månader sedan. Åh, vad jag önskar att det inte vore såhär. 

Men ljusglimtar finns. Till exempel släktens nyaste lilla medlem, som vi träffade på kyrkogården på hemväg från bondgården. 

Farmor Ingalill blev nog väldigt förvånad när hon träffade på oss och Kalle med familj. 

Vi tände ljus vid Elviras grav. Barn är så härliga, Milian hade funderingar över andras gravar. Vid Kenneths grav undrade han: Varför har han en verktygslåda? Vi svarade: För att han tyckte om att snickra. 

Vid en grav i närheten: Varför har han en fiol? Svar: Han tyckte nog om att spela fiol. 

Vidare till en annan grav, en grav som kyrkogårdspersonalen dekorerat med grankvistar och kottar. Milian: Han tyckte nog mycket om träd och kottar! 

Underbara barn !

På eftermiddagen blev det fika. 

Och spel. Jag vann!

På kvällen var det dags för kyrkogårdsvandring med släkten. Jobbigt, men något jag ändå ville. 

Vi tände ljus hos pappa och Kenneth, som vanligt. 

Störst fokus blev förstås på Elvira. Ida med familj var där samtidigt som oss och Jessica dök också upp. Många andra var där innan eller efter och tände ljus. Vi skojade om att Elvira vann tävlingen om mest ljus!

Ida gjorde ett hjärta av ljus - så fint!

Vi åkte inte till Pär efteråt i år, jag orkade inte. Vi åkte hem och åt istället. 

Efter På spåret och Kråke-läsning åkte Mathilda och jag till kyrkogården igen. Vi hoppades på lugn och ro och färre människor, men det var en hel del folk där även så sent. 

Det som ser ut som ett ljust streck mitt i bilden är ljusen vid hennes grav. 

Älskad och saknad, vår lilla flicka. 

Jag önskar att det här bara var en mardröm.